Race Reports

Race betraktelser Stockholm Maraton 2017

Detta skulle bli mitt första maraton. Aldrig tidigare hade jag sprungit 42km i ett sträck. Dagen innan reste hela familjen upp till Stockholm för att bo hos några vänner. Ett bra sätt att störa bort den värsta nervositeten. På lördagen var det fjärilar i magen och en orolig morgon. På tunnelbanan in mot Östermalm träffade jag andra löpare som också var på väg in mot start. Det kändes bra att ha några att prata med och höra deras lugnande vänliga ord. Väl framme på Östermalms IP så fick jag snabbt min påse med nummerlapp och chip. Sedan var det en jobbig väntan innan det var dags att gå bort till startfållan på Vallhallavägen. Jag ställde mig i 6.30 gruppen och min plan var att ta det väldigt lugnt under det första varvet och sedan öka på det andra. En lugn kom över mig så fort startskottet brände av och floden av löpare satte fart. Nere vid slottet fick jag peppa av Marie, Lina och Mira som på bästa sätt hjälpte skapade glädje. Löpningen över söder och sedan runt Kungsholmen gick fint. Vid varvningen och färden över Gärdet började det kännas lite mer i låren. Nere från Värtahamnen och till Djurgården fick jag gräva djupt och mentalt ladda på. Väl tillbaks i city fick jag ny energi av min familj som peppade och tjoade. Runt söder och ner över Kungsholmen var det ren löpglädje och förbi Odenplan och bort mot Stadion var det djup glädje och en känsla av vara odödlig. Den känslan fick sig en törn när en äldre man ett ett tiotal meter stöp i backen och publik bredvid banan omedelbart påbörjade HLR. Upploppet på Stadion erbjöd en enorm känsla av sammanhållning och djupaste tacksamhet för att ha möjlighet att springa. Kanske ingen rekordtid men det var en prestation som öppnade många mentala dörrar som fram tills nu varit stängda.

Race Report Lucia Swimrun Borås

Den 11:e december efter mycket strul med att hitta vägen fram till Kypegården och den beryktade Kypesjön, så var det äntligen dags för det episka och lite magiska Lucia Swimrun. Just det ett swimrun i december. För att vara så förberedda som möjligt hade jag och Henrik Thyrén kört ett test någon vecka tidigare där vi testat att simma i havet och springa en slinga i några varv. Det gick bra.

Nu var det dags att träffa Team Colting och vänner med Jonas, Elin, Niklas, Love, Tobbe och David. Utöver detta var Jonas och Andreas från TV-programmet “Riktiga Karlar” på plats. Vi blev varmt mottagna av först David som med sitt vargleende laddade på med positiv energi. Därefter ledsagade Love oss till rätt omklädningsrum. Iklädda våtdräkt, lucianattlinnen och lysande luciakronor ovanpå våra neoprenehuvor promenerade vi bort till grillplatsen där Elin Lilja ordnade med glögg, bullar, godis och korv. Mitt i hela spektaklet fanns Jonas som hälsade välkommen och Niklas som fixade runt. De fyrtiotalet deltagare var i olika grad utklädda till tomtar, lucior, renar, granar och Freddy Kruger från motorsågsmassakern. Luciatema för hela slanten. Inför starten fick vi instruktioner att inte simma med huvudet i vattnet då det dagen innan låg is på sjön. Tre varv med löpning 2,7 km och tre simningar på 90 m vardera. Det inledande varvet löpning höll hela deltagarfältet ihop för att  ganska så tillsammans komma ner till första simningen. I detta läget var man ganska så varm av löpningen i plusgrader. Detta ändrades snabbt i det kalla vattnet. Simningen gick bra och efter 90 meter kändes det mycket bra att kliva upp. Andra varvet gick bra även i den ganska så långa uppförsbacken där mina lite stela fotleder gjorde sig påminda.

Ner till andra simningen var löpningen lugn och fin där jag och Henrik sprang sida vid sida. Vid simningen ropade speakerrösten ut “Här kommer våra lucior sida vid sida”. Den lilla men energiska publiken jublade och klappade i händerna. Plask, rakt ut i sjön och en intensiv simning. Provade att stoppa ner ansiktet och det var mycket kallt. Löpningen på tredje varvet inleddes med mycket mycket hög puls som var svår att få ner i den långa uppförsbacken. Men i utförslöpningen sjönk pulsen till en behaglig nivå. Dags för sista simningen. Jag kastade mig rakt ut och kände att detta skulle man kunna hålla på med hela dagen. På andra sidan sjön kändes det dock ganska skönt att det bara var en kort löpning kvar för att sedan få lite god glögg. I målportalen tog Jonas Colting emot med öppen famn. Med deltagarmedalj runt huvudet gick vi sedan bort till Elin som serverade korv och glögg. Där hängde vi sedan kvar och småpratade med henne om hur inspirerande vi är av hennes träningsresa. Efter en lång stund hos den extremt trevliga Elin var det dags för dusch och bastu. Där inne träffade vi Jonas som vi pratade med lite kort innan han dök ut och skulle fixa ner allt efter tävlingen. Så till Team Colting och vänner. Ett stort tack för en fantastisk tävling för se så glada Henrik och jag är.

JonasHenrikLuciaSwimrun16.jpg

Race Report Tjörn Triathlon Medeldistans 11.3

Den 27:e augusti var en solig men ack så blåsig dag på västkusten. Det var dags för Henrik Thyrén och mig att köra en Medeldistans en så kallad 11.3 där simningen är 1,9 km, cyklingen är 90km och löpningen är 21km. Skärhamn var som vanlig transformerat till ett Triathlon-mecka där Lotta Nilsson (se Träningskliniken) och c/o skapat en mycket professionell inramning som varje år levererar mer än förväntat.
Incheckning av cyklarna och utplacering av sin låda med cykelskor, tröja glasögon, strumpor, löparskor och energi-gel. Tiden innan start gick snabbt och snart var det dags för start. Mycket snack innan simningen fokuserade kring mängden med brännmaneter som var lite väl många och lite väl stora. Vid uppvärmningssimningen blev det tydligt att det var mycket maneter. Svidande känsla i ansikte och händer.

I vattnet innan simning Jonas

Sista minuterna innan start stod funktionärer med vaselintuber och gjorde sitt bästa att smörja in de tävlande. Tyvärr var kön väldigt lång och jag insåg att det blir till att köra utan skyddande vaselin. Grämde mig för att jag inte var nere vid simstarten tidigare. Slarv och nervositet.  Minuten innan start kramade jag om Henrik och vi önskade varandra en fin dag med orden “kör hårt – ta det lugnt”. När starten gick hamnade jag på tok för långt bak och fick inledningsvis brottas med ett gäng bröstsimmande rugbyspelare som gjorde allt annat än vad jag tyckte att de skulle. Ute vid första bojen kom jag loss och kunde simma på i min egen rytm. I vissa partier var det lite väl många brännmaneter vilket gjorde att jag blundade ner i vattnet och jag tittade bara på vänstersida när jag andades. Det brändes lite i ansiktet, foten och ena handen. Men i stort klarade jag mig bra.Simningen förlöpte väldigt bra och jag kom in i ett bra arbetstempo i medvinden ner mot vändningen in mot Skärhamn. Efter vändningen blev det lite besvärligt då det nu var rak motvind sista hundra metrarna in mot uppgången för simningen. Rolig men väldigt svårandad simning under sista biten. Upp ur vattnet på tiden 40 minuter exakt. Växlingen från simning till cykel gick bra trots att jag krånglade med cykeltröja och cykelbyxor utanpå tri-byxorna. Gel ner i fickorna bak på tröjan, en kanelbulle i munnen och tre ner i en av bakfickorna på tröjan och sedan iväg.

Cyklingen gick i en faslig fart då det inledningsvis var mycket stark medvind. Kände att jag var tvungen att “cykla smart” dvs att trycka på i medlut och ta det lugnt i motlut. Ner mot rakan där det langades dricka och bulle gick mycket bra. Tryckte i mig en gelé innan vi kom upp på 15km raksträckan med motvind in mot Skärhamn. In för att varva nere i hamnen. Massor av jubel från åskådare och sedan ut på ett sista varv.

Cykel Jonas.png

Benen började nu att känna av att ha varit igång. In med sportdryck och kanelbulle och sedan ner i tempobågen. Innan langningen av dricka och bulle så tryckte jag in en andra gel. Vid langningen körde jag över en flaska och tappade två som räcktes ut mot mig. Fick till slut fatt i en och kunde stoppa ner den i flaskstället. Innan den långa motvindsrakan tryckte jag ytterligare en gelé som smakade som något som nyss dött. I motvinden mot Skärhamn var det bara att njuta av utsikten och trycka ner huvudet på tempobågen. Motvinden skapade nog mest ett mentalt motstånd så det blev viktigt att visualisera alla goda orsaker till att just denna dagen är bland de bästa som finns. Sista kilometern in mot hamnen blev magisk tack vare alla funktionärer och publik som gick ‘bananas’ och lyfte fram all deltagarna. Med ett lyckligt flin i ansiktet cyklade jag in till växlingsområdet och kände att cyklingen gått bra. 90km på 2tim 58 sek kändes helt ok för mig. Växlingen blev stressig och jag glömde kränga av mig mina extra cykelbyxor.

Löpningen ut ur hamnen gick på flygande ben och klockan signalerade 4:50 tempo vilket är på tok för snabbt för mig. Så under det första av de fyra varven var jag tvungen att bromsa för att inte springa på ett sätt som skulle bli alltför negativt. Redan under andra varvet kändes mitt planerade arbetstempo på 5:30 som ganska så ansträngande. Vid vändningen upp på ‘berget’ längst ut kändes benen lite tunga. Mina dubbla byxor skapade också en betydande värme som inte var särskilt attraktiv. Ut på tredje varvet och benen var tyngre än vad som var bekvämt och tempot rasade ner till 6:15.

Löpning Jonas.JPG

Nu hade jag tur och fick bra pepp av publiken på de strategiskt tunga partierna vilket gjorde att känslan i benen inte hamnade i fokus. Några kortare samtal med andra löpare lättade också upp situationen. Att känna ansträngning tillsammans med andra minskar faktiskt känslan av ansträngning. Ut på sista varvet och glädjen var tillbaks, precis som min kraft. Nu stod det helt klart för mig att jag skulle klara av loppet och på vägen ut mot vändningen skrattade jag för mig själv då jag insåg vilket otroligt privilegie det är att kunna träna och sedan genomföra den här typen av lopp. Löpningen in mot mål var  ren livsglädje och när tävlingsarrangören Lotta Nilsson hängde en liten men symboliskt viktig medalj runt halsen så var lyckan total, fundamental och allomslutande. Ofattbar livskvalité helt enkelt.

Race Report Cykelvasan Öppetspår 94km och Cykelvasan 94km

Cykelvasan som genomfördes nu i helgen bjöd på en varierande upplevelse.

På fredagens Cykelvasan Öppetspår 94km fick Marie och jag uppleva en ganska kall start i Sälen. Den inledande cykling  gick bra och vi malde på och hade en fin färd förbi Smågan och över till Mångsbodarna som blev vårt första depåstopp. Ner till Risberg gick det fort men det var ganska arbetsamt för den som hade mindre erfarenhet av utförskörning. Från Risberg blev det tyngre då vädret övergick från kallt och mulet till kallt och regnigt. Vid ungefär halva loppet började Marie få problem med sina ben som gärna ville krampa. Detta påverkade vårt tempo då Marie hela tiden var tvungen att balansera kraften i tramptagen mot risken att få kramp. I Oxberg blev det till och med en tur in i den medicinska depån för massage. De sista milen var inte lika roliga som de inledande men Marie kämpade på och vi tog oss tillsammans i mål och genomförde loppet på ett helt bra sätt. Att cykla i ganska så många timmar innebar en mycket skön känsla när vi rullade in i målet i Mora.

På lördagen var det dags för den traditionella Cykelvasan 94km med all tävlingshets som verkar tillhöra denna dag. Starten 9.30 skedde i strålande sol och en begynnande värme. Tempot var ganska högt redan i den inledande backen. Mina ben var inte helt fräscha efter gårdagens öppetspår, men cykling över Smågan och ner till Mångsbodarna gick i ett stabilt och snabbt tempo. Sträckan ner till Risberg var hysterisk med ganska så hög fart nedför backar som redan skördat sina första offer i form av krascher. Efter Risberg började mina ben att kännas krispiga och det blev tyngre att hålla farten upp i backarna. Evertsberg, Oxberg och Hökberg är alla namn på depåer där jag allteftersom fick mer och mer smärta i benen och blev svagare och svagare i uppförsbackarna. Jag saknade pulver i benen helt enkelt. Sista milen in mot Mora räddades av att jag kunde ligga på hjulet bakom en annan cyklist som kämpade på i ett bra tempo in förbi Eldris och in mot Mora parken. I den avslutande ‘spurten’ var jag helt paj och rullade gråtfärdig in på 3:54.

Att cykla distansen Sälen-Mora två dagar i rad hade sitt pris i form av trötta ben men framförallt en bak som inte riktigt jublade över de sammanlagda milen och timmarna. Men det blev en bra träningshelg.

Race Report Öloppet Sprint 6:e Augusti, 2016

I lördags genomförde vi, Marie Landgren och jag Öloppet Sprint. Detta är då den korta versionen av Öloppet med bara 20km löpning och 2,6km simning. Tycker nog inte att detta är en typisk sprintdistans utan en ganska utmanande distans. Marie och jag tog oss ut till starten på Styrsö med fjärilar i magen. Dagen till ära var det ganska blåsigt vilket kunde innebära besvärlig simning på den oskyddade utsidan vid Stora Känsö och Vargö. Att Marie inte hade löptränat på fyra veckor på grund av knäproblem påverkade naturligtvis också vår nervositet inför start. Innan start tejpade Charlie på ElitRehab upp Maries knä och lugnade oss med orden, ”- ingen fara att springa med det knät, det kommer nog bara göra jätteont….och innebära lite längre rehab i höst”. Skönt tänkte vi.

oloppet16

Starten gick och vi la oss ganska så långt bak för att inte bli översprungna av mer ystra par. Första simningen gick hur bra som helst där vi drog förbi många som hade det svårt med simningen. Under den första timmen var det lugn löpning upp och ner för stenhällar och promenad där det blev kö i trassliga partier. Efter en avloppssimning över till Brännö tunnades leden ut och i långa stunder sprang vi helt ensamma. Marie hade nu betydande känningar i knät även om hon försökte mörka det för mig. Ute på ett snorblåsigt Galterö kämpade vi på i blåsten och Marie grävde djupt för att hålla farten. På Krokholmen övergick löpning till promenad på knassvår stenskravel med blandade småhopp på stela ben.

Simningen över till Stora Känsö var dramatisk då blåsten skapat imponerande vågor och en vattenmiljö där även simkunniga skulle kunna drunkna. Men då vi övat simning i blåsiga vatten så kände vi oss trygga. Men oj vad vi fick slita. Vi har nog aldrig känt oss så levande. Halvvägs framme på Känsö lossnade repet som vi var sammanbundna med. Efter lite reparationsarbete och vattentrampande fortsatte vi. När vi till slut kravlat oss upp på en stenhäll på Känsö skrek Marie att hon hade kramp överallt på benen, men framförallt på framsidan. Efter att jag gjort halvtafflig massage av hennes smalben släppte det värsta och vi fortsatte löpningen.

Nu var det ganska tydligt att Marie fick kämpa med att både hantera sitt värkande knä och sina halvkrampande ben. Varje simning var en lycka för henne då hon kunde vila benen. Efter sista simningen från Vargö till Styrsö hade vi 6 km löpning. Här körde vi med repet mellan oss så att jag kunde dra Marie i ett lite högre tempo än vad hennes knä och benmuskler egentligen önskade. I nedförsbackarna försökte Marie hålla farten uppe genom att skutthoppa på ett ben för att inte belasta sitt knä. Det såg väl sådär bra ut. I denna sista löpning sprang vi förbi två danska tjejteam vilket i denna delen av loppet kändes som stor lycka. Till slut var vi i mål på strax över 4 timmar, överlyckliga och redo att göra om det igen. Marie är snorsport.